Sundsvalls-
minnen

Minnesbilder från 1960-talet
e-post:
larswsjolander@
gmail.com


Minnen från Sundsvall

1962 började jag på Handelsgymnasiet i Sundsvall. Jag fick genom bekantas bekanta ett litet krypin på Nygatan 7. Gymnasiestudierna gick väl skapligt även om jag tyckte bokföring hörde till det mindre upphetsande i livet. Vad jag möjligen upptäckte var att några kunde ersätta kunnande med ett välsmort munläder och att goda relationer mellan lärare och elev ibland var viktigare än boklig kunskap. Tyvärr förstod jag detta alltför sent.

Ett och annat visdomsord fick jag mig dock till livs. En vikarierande lärare i juridik, Bengt Ljusberg, förklarade att "kvinnan skall vara öm". Det fanns många trevliga flickor i skolan (Kerstin, Birgitta och Christina för att nämna tre) men några närmare relationer fick jag inte med dem, därtill var jag alltför blyg. Några år senare hörde jag Bengt Ljusberg som vissångare i ett TV-program.   



Kära gamla Nygatan där jag traskade mellan bostad och skola.

Några bekanta hade jag redan från början i stan. Min tremänning Milton Höglund*, visserligen flera år äldre än jag,  bodde i Nacksta med frun Sibylla. 
Milton och Sibylla blev en fast punkt under mina Sundsvallsår. Ett annat par som jag ofta gästade var Göran och Kerstin från Bergsjö.

Jag kände så småningom att jag behövde koppla av från studierna med fysiska aktiviteter och följde med skolkamraten Leif från Delsbo på IFK:s friidrottsträning. IFK hade då några av Sveriges bästa långdistanslöpare med "Esso" Larsson och Ove "OK" Karlsson i spetsen. "Esso" tillhörde världstoppen på 5000 meter men lyckades aldrig i något stort mästerskap. De var naturligtvis fina förebilder, men jag var nog inte tillräckligt mycket självplågare för att satsa på löpning.


Det numera rivna handelsgymnasiet i korsningen Bergsgatan - Skolhusalléen

 
*Milton Höglund, min tremänning, föddes 1930 i Minneapolis. När hans far, Mauritz,  avled 1937 flyttade Milton med mor Anna och syster Doris till Sverige, först till Attmar och sedan till Grängsjö, Gnarp. Trots dessa svårigheter blev Milton en otroligt positiv person vilket många, inte minst giffare, fått erfara. 


Selångersån och Tivolibron.


På gymnasiet gick ett par grabbar som spelade fotboll i Giffarnas division II-lag. Det var Kjell Eriksson och Lars-Åke Ohlsson som gick i en parallellklass. En dag tog jag mod till mig och frågade om jag fick följa med på träning. Svaret blev positivt och jag fick under ett par säsonger vara med i ett mycket trevligt gäng. 
Det var rätt mycket slit på en lerig plan, Västhagen, höst, vinter och vår. Vi tränade också en hel del inomhus i den då nya sporthallen.  Så småningom, när IP började torka upp kunde vi få känna på gräs vilket naturligtvis var härligt. Vi kände oss som ystra kalvar på grönbete. 1964 skötte Leopold Jighage bollträningen. Samma år (eller möjligen hösten 1963) fick laget en speciell konditionstränare: Ronald Sundberg, IFK:s välkända löpartränare! Träning var det två eller möjligen tre gånger i veckan på kvällstid. I stort sett alla hade ju ett "civilt" jobb (eller studier) att sköta. 
Det jag kanske kommer ihåg bäst från träningen är rusningarna uppför Norra berget i snö och kyla, ibland med en kompis på ryggen.  

I ett gammalt tidningsurklipp läser jag ett uttalande av Ronald Sundberg:
"Giffarna som jag tyvärr bara har hand om en gång i veckan, är i allmänhet lite för klent vuxna, har inte kondition och snabbhet tillräckligt. Det var nog tur att de inte kom upp i fotbollsallsvenskan, de hade inte vunnit många matcher. Jag har kört dem i backträning, på 1800 meter upp till stugan på Södra berget. Men de har gett sig och inte orkat springa upp utan måst gå mot slutet. De kan inte följa Pelle Svensson, han har med sina bortåt 100 kilo sprungit ifrån dem!"  Beska ord men kanske innehåller dom en förklaring till det mindre lyckade debutåret i allsvenskan.

Vintern -65 har jag antecknat namnet Eklöf vid inomhusträningen i min gamla anteckningsbok. Förmodligen tog han över träningen efter Leopold Jighage. 

 


Skolhusallén. Denna bild är som synes tagen efter högertrafikens införande.

 
Det finns flera spelare jag kommer ihåg bra, andra får ursäkta att dom mer eller mindre fallit i glömska: Kjell Eriksson var snabb i steget och mycket "målmedveten". Kjell som värvats från Göteborg (ÖIS?) åkte "merca" till skolan vilket säkert imponerade på fler än mig. Två mycket bra backar fanns i laget: Åke "Kanonkulan" Jansson, snabb till tusen och publikens stora favorit, och Conny Klack, glad och kaxig och mycket  svårpasserad. Leopold Jighage var lagets centerhake eller mittback. En annan duktig back var Pelle Normelli - tyvärr för Pelle var konkurrensen i bakre ledet stenhård. Speluppställningen bestod (kanske okänt för yngre läsare) av två ytterbackar, en centerhalv (mittback), två ytterhalvor (försvaret) och två inrar, två yttrar och en center (anfallet).  Ytterhalvor var Jarl Andrén, även han ursprungligen göteborgare, Eje Jansson eller Yngve "Pekka" Nordin. Pekka , som även spelade inner, var lagets strateg och spelmotor och skulle förmodligen spelat i landslaget om han valt en mer etablerad klubb. I kedjan spelade ofta Lars-Åke Ohlsson och Bertil Haage inrar. Yttrar var åtminstone i mitt minne Hassarna Lindblad och (Lillis) Jonsson, den senare även förnämlig bandymålvakt. Även Bengt Sundström från City, Eskilstuna konkurrerade om platserna på mittfältet. Bengt hade det för mig då helt okända yrket programmerare - ett yrke som jag senare kom att ägna ett 20-tal år åt. Under 1964 värvades bland andra Jörgen Morin. Målvakten hette Eriksson, i övrigt minns jag flera grabbar till utseende men ej till namnet. En sympatisk och trevlig ledare  hette Erik Söderlund. Mack-Allan, "den store ledaren och entusiasten", jobbade mest i bakgrunden vid den här tiden.
En erfarenhet jag gjorde är att det är lättare att spela ju duktigare medspelare man har. Jag tyckte nog jag stundtals hängde med rätt bra. 

Kvalet hemma mot Halmstad avslutade 1964. 2 - 0! En härlig revansch efter missen året innan. Ett av målen fick Bertil Haage göra. Kul för Bertil som inte alltid hade publiken med sig.

Våren 1965 såg jag matchen mot Norrköping: 1-1. Giffarna spelade bra och låg närmast en seger, Pekka överglänste landslagsstjärnan Björn Nordqvist - tyckte åtminstone jag. 



Giffarna från -63, alla aktiva även 1964. Övre raden: Hasse L, Lars-Åke, Leopold, 
Kjell, Pekka, Bertil. Nedre raden: Jarl, Åke, Hasse, Conny och Eje. 

 
Våren 1965 tog jag studenten, lämnade staden (och Giffarna) och ryckte in i lumpen. Sundsvall åker jag någon gång igenom men stannar sällan i. Tiden med Giffarna blir mer och mer inhöljt i ett nostalgiskt skimmer.....
Jag lovar att hålla tummarna för laget inför nästa års allsvenska! Kanske går jag också och tittar på någon match här i Stockholm.

 


Till startsidan!