Detta avsnitt börjar med krigsutbrottet och slutar med med ett tragiskt avsked

I slutet av juni månad 1914 bröt första världskriget ut. I de flesta kyrkor klämtades en hel timme för att påminna om ofreden som hotade. Massor av män både från beväringens uppbåd och landstormen inkallades till vakttjänst vid rikets gränser. Vid den tiden hade pappas ekonomiska situation förbättrats så pass att han började tänka på att bygga ett eget hem och en större verkstadslokal. Nära järnvägsstationen fanns ett område som han och skogvaktare K. Lundberg köpte av bonden Nils Nordin  (Bängsnisse). Våren 1915 påbörjades grävningen för källarvåningarna och sedan gjutningen av betongen var färdig fortsattes med uppförande av respektive lokaliteter. På den tiden skulle ju allt arbete utföras för hand och det gjorde att byggnadstiden blev lång och därför kunde vi inte få flytta in förrän fram i maj månad 1916. Småningom uppfördes ett uthus vid brinken mot djupa dalen. Där blev 3 avträden samt utrymmen för cyklar och sparkar mm. Behjälplig med uppförandet var Mickels Janpetter från Åsbacken i Gnarp. En avlägsen släkting på fars sida.

Efter slutad skolgång blev min uppgift att hjälpa till med lite av varje, såga och bära in ved, gräva i trädgården mm. Jag gjorde i ordning ett ganska stort jordgubbsland och på kanten sattes även ett par rader kålplantor. Snart fick jag även hjälpa till att laga cyklar, kanske mest luftslangar i början. Efter månader och år av krigande började bristen på mat bli allt mer märkbar, särskilt bristen på mjölk och smör. Tidvis var vi 8 personer i hushållet och att skaffa allt som behövdes var inte alltid så lätt. Med cykel och på vintern med spark eller skidor for jag med mjölkflaskan runt om i byarna ända till Bredåker och Norråsen, Vade och Hulte. Ibland var inte mjölkflaskan så full jag kunde önska. På sommaren 1917 köpte pappa en get för att få tillskott i mathållningen. Vem som skulle sköta den var aldrig tal om. Jag lärde mig snart mjölka men så skulle den ha foder och annan omsorg, mockas och ströbädd att ligga på. Snickar-Jonerik kom och ordnade till en bra plats under uthuset. Sommaren därpå kom en get-kamrat från Elgered. Om sommaren hade vi dem tjudrade utomhus på grönbete och så samlade vi lövkärvar av asp och rönn, som vi lade uppe på verkstadsvinden. Dessutom måste vi ha både hö och gröpe. Den gamla geten mjölkade mellan 2-3 liter i målet (varje gång) vilken var bra av en get. När dom blev brunstiga fick jag leda dem till Petters i Åsmyren för där fanns en getabock. Ibland var det att plumsa i snö. När tiden var inne fick getterna som regel 2 st killingar var. Och så råmjölk förståss, till kalvdans. ”Mums”. När killingarna vuxit till sig några veckor fick vi dom slaktade och så blev det mer tillskott i hushållet. Den yngre geten hade vi kvar till sommaren 1921 då den skeppades till Högsvallen där Stor-Stina var bopiga. Hon hade korna från ”Bängs” och Lönnbergs att sköta så det passade att ha en get med korna. På hösten fick vi både getost och getmessmör av mjölken som geten lämnat. Denna sista get hade vi inte länge. I Lundins slakteri fick den lämna sin sista tribut. Kriget var slut sedan 3 år tillbaka och värsta matbristen var över.

Under värsta brist-tiden brukade pappa köpa honung av banmästare Nilsson från Rogsta som hade ett 20-tal bikupor vid järnvägsstationen därtädes. Detta för att dryga ut socker-kupongerna för det var ransonering på många varor även socker. Det var väl då han fick tanken på att skaffa egna bin, vilket han också gjorde på våren 1920. Han som hade bara vänster arm kunde naturligtvis inte göra mycket åt dem. Lotten föll åter på skrivaren av dessa krumelurer. All vår början bliver svår så även med biskötsel. Endast någon gammal bok om biskötsel fanns, men ännu viktigare var praktiken. Det fanns alltid något nytt att lära. Efter några år kunde jag sköta dem någorlunda och honungsskörden växlade, dels på grund av väderleken och dels på mina kunskaper. Men snart blev det så pass att vi kunde sälja en del. På våren 1927 skrev jag till redaktören för Bitidningen, Alexander Lundgren i Huddinge och sökte plats som elev i hans bigård. Kom dit i slutet av maj och blev kvar tills infodringen var avslutad så jag for hem den 15 sept med kustångaren Carl von Linné till Hudiksvall och sedan med tåget till Bergsjö. Där fanns ca 40 samhällen som jag fick sköta helt ensam när redaktören var bortrest på någon bikurs som brukade vara ca 1 vecka. Det var ju en fördel för mej att få lära detta när jag senare skaffade egen torva där jag kunde ställa några bikupor.

En grupp baptister med Erland i centrum. Bland övriga på bilden igenkänns Valborg och Valdemar Söderström  och systern Edit.

Så gingo åren det ena efter det andra och mitt liv fylldes av erfarenheter och sysslor av många olika slag. På grund av att jag under barn och ungdomsåren deltog i olika kristna aktiviteter kom jag till slut till ett avgörande skede. Min mor bad ofta för oss barn och även för pappa. När föreståndaren för församlingen, Anders Pettersson i Gränsfors kom på besök blev det alltid bönemöte på knä. I februari månad 1919 hölls en serie väckelsemöten i Betel. Talare och sångare var Carl Bergström från Heby. Han var distriktsanställd av Hälsinglands Baptistförsamlingar. Just dessa veckor bodde farbror August (blind) hos oss och han fungerade som organist vid dessa möten. Jag blev den som skulle följa honom till kapellet och hem igen. Så blev att jag kom att vara med kväll efter kväll. En kväll vid bönemötet efteråt kom jag till ett avgörande. Kom till tro på en allsmäktig nådig och kärleksfull Gud. Den 12 december 1920 döptes jag på grund av Jesu Kristi befallning och min egen bekännelse om tro för att sedan bli medlem i Gränsfors Baptistförsamling. Samtidigt döptes även min syster Edith, våra vänner Valborg Jansson-Söderström och Daniel Evert Söderström som blev svåger till Valborg. Kristliga Ungdomsföreningen Morgonrodnaden hade börjat sin verksamhet omkring sekelskiftet. På grund av okänd anledning hade verksamheten legat nere några år men man fick anledning återuppliva den sedan några ungdomar kommit till tro på Gud och ville fortsätta på den vägen.

När jag kom hem från Huddinge den 15 sept 1927 och fick träffa mina föräldrar blev jag både bestört och skrämd när jag märkte hur förändrad mamma blivit sedan i maj månad, när jag for. Hon talade så sluddrigt så det var nästan svårt att förstå henne. Allt eftersom veckorna gick den hösten blev hon allt sämre. I december månad följde Edith henne till Stockholm för att konsultera en nervspecialist. Det dröjde inte länge efter hemkomsten förrän hon blev sängbunden och efter nyår 1928 fick Edith hjälp att sköta henne om nätterna. Valborg Jansson kom och varkunnade sig över oss.  Det blev en mycket besvärlig tid eftersom hon blev allt sämre. Tidigt på morgonen den 16 februari kl var omkring 3-4 kom befriaren Döden. Det var synd om pappa och alla var vi djupt gripna. Ute rasade den värsta snöstormen på hela vintern så det var aldrig tal om att skaffa hem en kista den dagen. Först på andra dagen kunde detta ske. Snärd-Maria som var van vid svepning av döda tillkallades och allt ordnades så även en likvagn kom på eftermiddagen. Det var Lars Andersson i Vade som skötte den saken. Så blev det en hel del förändringar hemma, men eftersom tiden gick lättade det småningom på den tunga atmosfären.

Erlands mor och syster