Bergsjöbilder

Det bör ha varit hösten 1951 som jag för första gången gick in genom dörren till Sockenstugan. Det var upprop för förstaklassare. Vi hade naturligtvis våra mammor med oss när vi gick upp för den långa trappan till övervåningen där vår så småningom mycket älskade fröken väntade.  Lilly Nilsson hette hon och var egentligen ingen fröken utan fru och gift med lärarn i Högen,  Helge Nilsson. På den här tiden fanns det skolor i stort sett i varje by och vi som började här var från Kyrkbyn. Eftersom vi var så pass få, 10 - 12 barn, som började ettan fick vi dela klassrum och lärare med tvåorna. Jag tror inte undervisningen blev lidande av detta. Däremot försökte en del av tvåorna, mest på rasterna, visa att dom minsann var äldre och att vi inte skulle sticka upp. Jag minns att jag under skollunchen hade en bordsgranne som älskade att sitta och nypas. Jag skall dock inte här avslöja något namn. Jag minns också att min nya fina röda luva (Mora-Nisses luva var förebilden) försvann inom en vecka.

 
En inte alltför bra bild på kyrka och Sockenstugan.

Våra mattanter hette Ingrid Johansson och Linnea Elfström och var mycket trevliga. Jag hade på den här tiden svårt för grönsakssoppa på buljong (som jag i dag älskar). På den här tiden skulle man (åtminstone trodde jag det) alltid äta upp det man blev serverad. Men med grönsakssoppan gick det bara inte. Jag satt med tårar i ögonen och kämpade för att få ner de sista skedarna när tant Ingrid förbarmade sig över mig och sa att "du får lämna om du inte får ner det". Därefter tyckte jag ännu mer om tant Ingrid.

Dagarna började med psalmsång (Din klara sol m fl) och en bön. Därefter läste fröken ur en bok om en pojke. Hans på Tallbacken, eller något liknande hette den. I den boken hade författaren vävt in Luthers katekes och diverse andra moralkakor som vi säkert inte mådde dåligt av. Vi fick också börja skriva. Så småningom gick det upp för mig att dom krumelurer vi fick "rita" var bokstäver och kunde bilda ord. Mitt älsklingsämne var teckning. Jag var rätt bra på att rita och lyckades bl a göra ett skapligt porträtt av Berit som väl var klassens sötaste, Möjligen kunde Eva konkurrera, även om alla flickorna var rätt gulliga. Men det fick man, på den här tiden, absolut inte erkänna att man tyckte!

 

Lekarna på rasterna var ofta väl organiserade. Sista paret ut och en lek som jag glömt namnet på var de populäraste. Den senare gick ut på att man skulle passera en fasttagare och nå fram till en linje. Den som blev fångad blev sedan också fasttagare när nästa löpning tillbaka till startlinjen skulle ske. Den som blev sist fångad blev vinnare och fick i nästa omgång börja som fasttagare. En gång stuvade fröken in ena klassen (c:a 10 barn), den andra var ledig, i sin Standard Vanguard och körde oss hem sin bostad i Högen. Jag minns att hon hade en katt. En annan gång kom kommunstyrelsens ordförande, bagarmästare C-A Gillström, på besök när vi åt. Det var strömming på matsedeln. Håkan som ville visa sig duktig struntade i att bena fisken utan stoppade in hela bitar med ryggrad och allt i munnen.  Han lyckades göra detta så att Gillström såg det. Gillström klappade Håkan på axeln och sa att Håkan var "en riktig karl". Tyvärr är Sockenstugan nerbrunnen, men många minnen lever.....

Åter startsida