Bergsjöbilder

Järnvägen var under min barndom förbindelsen med den stora världen. Visserligen fanns landsvägen , men skulle det fraktas tyngre saker och skulle man färdas längre sträckor var det järnvägen som gällde. När familjen skulle till släkten i Härnösand var det visserligen buss första biten till Gnarp men det var ändå järnvägen som tog oss den längsta delen av sträckan. Den del av Norra Helsinglands järnväg som återstod sedan Ostkustbanan byggts gick från Harmånger och i princip fram till vårat hus. Spåret tog slut kanske hundra meter från tomtgränsen. Jag fantiserade ibland om att spåret skulle dras vidare över Vade, Älgered och upp till Hassela men jag var för sent ute.

Jag hade på den här tiden en kompis som hette Harry Matsson, senare känd som konstnär men tyvärr inte längre i livet. Han hade flyttat med sin familj från Älvvik till ett av de så kallade "nyhusena" (som jag tror var de första kommunalt ägda hyreshusen i Bergsjö). Vi lekte och hade kul tillsammans, Harry var en rätt påhittig kille, men vid 5-tiden slutade pappa jobbet och då skulle jag hem och äta. Jag hade då ännu ingen klocka men vad gjorde det. Strax före klockan 5 kom Bergsjö-koa intuffande och avgav signal. Semaforen vid järnhandeln signalerade och det var dags att bege sig hem för kvällsvard.

Harry var också lidelsefullt intresserad av tåg, så intresserad att han lyckades bli påkörd av tåget inte bara en utan två gånger. Han visade stolt upp sina ärr för mig och andra kompisar.  I det vackra stationshuset bodde också två flickor (inte samtidigt) som jag kom att bli klasskamrat med, båda söta och rara. Den första hette Eva och var klasskamrat i ettan och tvåan. Senare blev jag klasskamrat med Anita Bråting vars far möjligen var den sista "järnvägsstinsen".  Bostaden fanns på den övre våningen medan den nedre innehöll väntrum med biljettförsäljning och förmodligen utrymme för mindre gods. Ett stort godsmagasin (syns på övre bilden) och  en lång lastkaj låg efter stationshuset mot jordgubbsfabriken som syltfabriken kallades på den tiden. Ett starkt intryck gjorde det på mig och förmodligen på min bror när vi en gång såg ett nedmonterat mindre flygplan vid lastkajen. Kanske var det en sändning till Bergsjös egen Biggles, Curt Westholm, den flygande tröskverksförsäljaren.

I slutet av ett spår låg en vändskiva. Där kunde man med handkraft vända på den vagn som råkade stå där. Ofta fanns det specialvagnar som hade skenor med bredare spår på så att de normalspåriga vagnarna kunde köras upp och sedan fortsätta, från Ostkustbanan, på Bergsjöbanan. Ett av de starkaste minnena från Bergsjöbanan var när jag 1960 återvände från en flygpojkskurs i Söderhamn. Det var en strålande sommardag, solen sken mellan några lätta sommarmoln när tåget lugnt närmade sig Kyrkbyn. Där låg Centralskolan med gymnastiksal omgiven av frodig grönska  och med Kyrkbyberget som bakgrund. Vid Nilssons bondgård gick korna fridfullt och betade, Kyrksjön glittrade. När "kroniska" (nuvarande biblioteket) passerats signalerade lokföraren, jag var hemma.

En dag hösten 1966 revs det gamla stationshuset

 

Ett par intressanta länkar om NHJ: Historik Lennart Strömquists minnen

Åter startsida