Bergsjö biodlareförening (flera av medlemmarna kom dock från Gnarp och någon möjligen från Jättendal) var en livlig förening med många färgstarka och intressanta människor. På bilden här ovan har de flesta fått namn (med hjälp av Ingrid Nordin i Gnarp) men några namn saknas som jag hoppas få hjälp av läsaren med.  Övre raden fr v: Erland Sjölander, Jonas Wannberg, Hans Berglin, ?,  Valter Nordlund, ?, skollärare Martin Lindqvist, Lars Andersson (O'tôrgs), Rudolf Engström och Olle Ingemarsson. Sittande: ?, N J Lundin, Sven Erik Nordlund?, Arne Nordlund, Pelle Flodin, Vestberg och Elof Lind. På bilden finns (nere till vänster) en apparat som användes för att göra i ordning ramarna. Pappa var under många år ordförande i föreningen.

På ovanstående bild syns delvis samma människor som ovan. Den unge mannen nertill i mitten med linlugg har dock tillkommit: Erik Engman, Älgered.  Bilden nedan visar burkning i det sjölanderska köket.

 

 

Biåret med bistånd av Sven Erik Nordin     Biodlarsäsongen började tidigt på våren. Spänningen var stor när värmen började komma: Hade samhällena överlevt vintern?  Redan i mars, om solen värmde riktigt någon dag, kunde bina göra sin första ”rensningstur”, och man kunde se de gula fläckarna i snön, som då ofta låg kvar. Inte att undra på, när de hade ”hållit sig” hela vintern… Det finns ju ingen toalett i kupan!     Ett problem var att efter behov i lagom takt öka utrymmet i kuporna med extra skattlådor, så att inte bina fick för trångt, för då kunde det hända att de drog upp en ny drottning och att en stor del av samhället lämnade kupan i form av en ”svärm” med den nya drottningen. I så fall gällde det att lägga märke till svärmandet och uppfatta var svärmen slog sig ner. Där kunde man i så fall fånga in svärmen i en särskild låda och sedan med hjälp av den starta ett nytt samhälle, om man hade en kupa ledig. Ibland kunde det hända, att människor ringde och ville ha hjälp med svärmar, som slagit sig ner i skorstenar eller på andra underliga ställen.     Fram på sensommaren skördades så honungen. De blytunga skattlådorna med honungsfyllda vaxkakor plockas ur kupan och ersattes sedan med ramar, där det endast satt en ny tunn fabriksframställd vaxskiva med präglade sexkantrutor, som bina sedan byggde ut till ordinarie tjocklek för att fylla med ny honung.      Det mest spännande för mig som grabb var väl slungningen, då honungen med hjälp av centrifugalkraften tvingades ut ur kakornas celler, för att fångas upp av slungarens innerväggar och rinna ner i slungarens botten, där den sedan via en kran kunde tappas upp i lämpligt kärl. För att underlätta slungningen gällde det att hålla en hög temperatur i rummet, så att honungen blev mer lättflytande.     När honungskakornas celler är fulla med honung täcker bina varje cell med ett vaxlock. Hela det ytterskiktet på varje kaka måste alltså före slungningen skäras bort med en varm kniv. Ur det bortskurna, honungsdrypande vaxet, som då hamnade i ett särskilt kärl, kunde vi barn få smakbitar – klumpar som man njutningsfullt sög all honung ur, innan man spottade ut det torra vaxet som blev kvar.     Honungen skulle nu lagras i lämpliga kärl (se bilden ovan). Under ett par tre veckor eller så var det viktigt med omrörning dagligen för att honungen skulle få en jämn konsistens och inte bli grynig. När den började kandera (stelna) var det dags att tappa upp honungen på burk för leverans till kund eller placering på svalt ställe. Arbetet var dock inte slut i och med detta. Skulle man ha några övervintrande bin kvar nästa säsong, så måste den "stulna" honungen ersättas med sockervatten. Det gick åt flera säckar strösocker för att bina skulle ha något att livnära sig på under vintermåna­derna.

Från Sven Erik Nordin, fd och blivande Grängsjöbo, har jag fått bilden ovan och även den nedan. Ovan är Hans Berglin, Sven Eriks morfar, i färd med att placera en kupa med sockervatten i en kupa.  Nedan ses en stolt Hans Berglin vid sin bigård som var belägen i Gränsfors.