Bergsjöbilder

Hågkomster och foton från 1900-talets mitt. Insamlat och redigerat av Lars Sjölander, numera bosatt i Järfälla.
e-post: larswsjolander@gmail.com


Hus och människor, Kyrkbyn del 3
(Trekanten - doktor Persson)


Mellan Trekanten (vägkorsningen vid kyrkan) och byns slut, efter Hudiksvallsvägen, fanns de flesta  samhälls- och kyrkoinstitutionerna. Förutom kyrkan: församlingshus, biograf, häkte,  telefonväxel, tandvård, sjuksköterskemottagning, "kroniska" sjukhemmet och längst bort, egentligen utanför själva byn, läkarmottagning och -bostad. 


Församlinghuset

Kyrkan och församlingshuset var två lokaler jag besökte rätt ofta besökte. Det var först genom söndagsskolan jag kom att vistas i församlingshuset. Det var i husets lilla sal vi höll till. Rätt många olika "lärarna" jag fick stifta bekantskap med: prästerna Sundin och Karlén, prästfruarna, redaktör Gunnar Forsström och några gånger även prosten Karléns döttrar. Så mycket av hur själva "undervisningen" gick till kommer jag inte ihåg, sång och textläsning ingick dock. Vad jag kommer ihåg var att vi fick små blå böcker med plats för bilder med bibliska motiv. Vid slutet av varje "möte" utdelades inklistringsbilden med för söndagen lämplig profet. Inte alla lärare kunde acceptera att det blev en del fniss och prat utan det hände att man fick "gå ut". Höjdpunkten på året var julfesten då barn även från andra söndagsskolor brukade vara med. 
Min syster Inga var med i något som kallades BKF (Bergsjö Kyrkliga Flickor eller något i den stilen) som också höll till här.

Då var föreläsningsföreningens möten i stora salen i församlingshuset betydligt mer spännande. Detta var före TV:ns genombrott och kanske en av få möjligheter att få en glimt av en ganska okänd omvärld. Det var ofta kända namn (upptäcktsresanden som en del av dem kallades) som höll föreläsningarna. Det jag minns bäst var de förläsningar som kombinerades med bildvisningar (skioptikon, möjligen hade även diabilderna kommit i bruk) och som handlade om djur och natur.  Även guldolympiern Gert Fredriksson besökte en gång församlingshuset, men då tror jag det handlade om nykterism. Säsongens program avslutades med ett lättare inslag.  Flera gånger var det den då rätt kända vissångerskan Carin Svensson som stod för underhållningen vid dessa tillfällen. Sammanhållande och presentatör vill jag minnas att tandläkare Peder Björling var. 

 

Kyrkan, kyrkans bondgård 

Kyrkan kunde väl oftast vara rätt tråkig för en ung grabb. Ett klart undantag fanns dock: julottan! Då var kyrkan fylld och stämningen hög när de gamla kära psalmerna sjöngs: "Var hälsad sköna morgonstund" osv. Vid lämpligt vinterväglag, hårdpackad snö,  hände det att kyrkobesökare anlände med häst och släde och med brinnande facklor.  Det var en mäktig syn! Hästarna parkerades då i stallet vid Nordins. Konfirmationen var ett annat högtidligt tillfälle i kyrkan, dessutom hade scouterna en del högtidligheter i kyrkan. 

Bredvid den vackra prästgården låg kyrkans bondgård, "prästlandbonds". Under många år var det familjen Dehlin (Olle, Gun med barnen Björn och Maud) som bodde här. Björn var en populär kamrat som jag ofta besökte. Där hände ofta en massa intressanta saker t ex när tjuren skulle "göra sitt". Björn hade ett tag ett gotlandsruss, Loffen vill jag minnas den hette. Jag försökte vid ett tillfälle rida med föll snart av.

 

Biografen

Biograflokalen (nuvarande Bergsjögården) var naturligtvis en spännande plats. I den gamla salen med platt golv gällde det att skaffa sig en bra köplats till söndagsmatinén. På det då platta golvet stod flyttbara bänkrader med fällbara stolar. Men längst bak i lokalen fanns en upphöjd alkov med ett mindre antal sittplatser som var de mest eftersträvansvärda stolarna. Här höll också brottarklubben till några år.
De filmer som visades var väl ett eller ett par år gamla, men vad gjorde det.
Snart byggdes också den nya biografen som närmast upplevdes som ett himmelrike och då fanns det inte längre någon anledning att köa för att kunna se bra. I lokalerna höll naturligtvis även Logen Ljus till. Entusiasten Bernard Snaar försökte förgäves värva mig och min bror men lyckades bättre med andra.

Bilderna ovan: Kommunalhuset och Gösta Lagergren, Bergsjös kommunalkamrer 1942 - 1955. 
(fotot av Lagergren är taget av HT-redaktören Gunnar Forsström) 

 

Håkan Lagergren berättar

När staten började lägga allt mer arbetsuppgifter på kommunerna, behövde dessa en egen administration och förvaltning och därför började man inrätta kommunalkontor. Min pappa, Gösta Lagergren, blev Bergsjö kommuns första kommunalkamrer 1942. Vi flyttade från Hudiksvall, där han tidigare efter realexamen arbetat i ett antal privata och offentliga ekonomibefattningar. Det första kontoret inrättades i den Söderlundska fastigheten intill Trekanten, där även vår bostad låg vägg i vägg på andra våningen. En av de tidiga uppgifterna var att genomföra bygget av det nya kommunalhuset eller rättare de två första byggnaderna i vinkel efter Hudiksvallsvägen. Dit flyttade vi 1946.

Det kändes i början ganska långt från samhället, eftersom de tre närmaste byggnaderna mot norr kom till senare. Förutom kommunalkontoret fanns i vår byggnad också folktandvården med tandläkarna Niklas Wedin och Peder Björling och tandtekniker Ingvar Matsson. På övervåningen fanns två lägenheter för oss resp familjen Björling. Överst fanns på varje gavel ett rum för en tandsköterska. I den andra byggnaden fanns veterinärmottagning och bostad (Ottosson först och senare Sören Larsson), distriktssköterska och bostad för vaktmästaren, August Rådman. Husen värmdes i början genom eldning med långved i en gemensam panna. Stora vedtravar kantade gården tills man så småningom övergick till olja.

Närmast efter byggdes huset intill av Jonas Wadin, tidigare handlande i Högen och hans fru Lisa, lärare i Högens skola. På övervåningen där bodde bankkassör Carl Söderlund med familj. Nästa hus byggdes av Kalle Svensson på apoteket och hans fru Greta, som hade sin damfrisering där. Det sista nya huset byggdes av Erik Berggren på järnhandeln med bostad i övervåningen. I bottenvåningen fanns den manuella telefonväxeln med familjen Staaf som innehavare/operatör.

När husen byggdes direkt efter kriget fanns det inte tillgång till elspisar och kylskåp, som skulle installeras. Vi hade därför ett par år vedspis i köket och ett tomt utrymme där kylskåpet skulle stå. Det fanns inte heller gatubelysning efter vägen, men det tillkom så småningom fram till kommunalhuset. Kommunen byggde sedan inte längre utan nästa belysningsetapp utfördes genom någon form av insamling. Först några år senare tillkom alltså vägbelysning fram till läkarbostaden, dvs så långt vi kunde se.

Bland större kommunala projekt, som genomfördes under min pappas tid var bl.a. byggandet av vatten- och avloppssystem i tätorten. Tidigare gick de flesta avlopp bara ut i närmsta dike. Alla små privata kraftstationer och elnät samordnades i det kommunala bolaget Bergsjö Kraft AB. En driftsingenjör för verksamheten anställdes och därmed kunde även elektrifieringen av mer avlägsna gårdar ta fart. Elnätet kopplades ihop med Hammarforsens kraftbolag för det ökande elbehovet och för bättre leveranssäkerhet. Under 40-talet var det ofta strömavbrott vid åsk- eller blåsväder. 
De två första hyreshusen nedanför den s.k. kapellskogen byggdes av den kommunala stiftelsen Bergsjöhus och mot slutet av hans tid började byggandet av centralskolan. Pappa tog också initiativet till Bergsjö andelstvättförening u.p.a. som inrättade en modern tvättstuga i en tidigare stall- eller lagårdsbyggnad vid Östigården. Mot köp av andelar i föreningen, kunde man få tvättat med viss rabatt. Detta var då så speciellt att det även föranledde en radiointervju med legendariske Lars Madsén.

Frågan om breddning av den smalspåriga Bergsjöbanan mellan Harmånger och Bergsjö till normalspår krävde mycket arbete. När OKB 1927 tog över detta stickspår från det privata järnvägsbolaget fanns ett sådant löfte med i avtalet. Efter SJ:s övertagande av båda banorna på 1930-talet fattades även ett riksdagsbeslut om detta. Senare gjorde SJ allt för att komma undan åtagandet. Som alternativ erbjöds en bättre väg till Hudiksvall än den befintliga grusvägen. Bergsjöborna var dock envetna om järnvägen. Det ledde till många kommunala uppvaktningar av både SJ och kommunikationsdepartementet i Stockholm och ibland av landshövdingen i Gävle för att få stöd för kraven. Som bekant blev det inget av detta. Järnvägen lades ned 1962 och vägen rustades därefter upp till bättre standard.

När min pappa dog 1955 var det totalt tre personer på kommunalkontoret. Han efterträddes av sin tidigare medarbetare, Hadar Sjödin, som då hade flyttat till en mellanchefsbefattning i Bollnäs kommun.

 

 


Doktor Persson (ovan) blev något av en legend i Bergsjö, mycket omtyckt liksom 
hustrun som också jobbade i mottagning.
 

 

Åter startsida